Kapitel 34 : Fredriksten

"- Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002)

"- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung.  - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. ­ Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7)

"I sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som
troligen led av Aspergers syndrom. - Nu måste svensk historieskrivning revideras." (Ernst Brunner i Dagens Nyheter 5/9 2005)

"Den senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808 sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till boken tog honom tre år.
– Det finns några hyllmeter om Karl den tolfte om vi säger så. Jag har grävt i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga Biblioteket." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"I boken har Ernst Brunner gått tillbaka till ursprungskällor från människor i Karl den tolftes närhet.
– Det vi ska komma ihåg är att mycket av det som är skrivet om Karl den tolfte bygger på myter, eller har kontrollerats av Karl den tolfte själv. Jag har gått djupare och läst hemliga, personliga skrifter. Mina språkkunskaper har också gjort att jag har kunnat se vad som har skrivits om honom i Ryssland och Polen, vilket har givit mig en kontinental bild av Karl den tolfte." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005)

"Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12)

"Det fanns mycket skrivet om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt. (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006)

"Myter är svårast att ta död på. De som hyllar Karl XII inser nu att bilden av honom kommer att förändras genom min bok. Detta upprör dem, även om de ser att min bok håller för en vetenskaplig prövning. Just nu kan jag mest i landet om Karl XII och det är svårt för somliga att acceptera." (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006).

"- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006).

"Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)

Värt att lägga märke till

Kapitlet innehåller några verkliga höjdpunkter. På sidan 785 kan Brunner inte hålla reda på Karl XII:s systrar trots att han har rätt namn på sidan 784. Man får väl uppfatta det som ett tecken på bristande noggrannhet, dålig korrekturläsning och vacklande kunskaper. I övrigt märks den gamla sägnen om Gathenhielms sarkofag, se sidan 785, och på samma sida arvprins Fredriks högst märkvärdiga hotelser. På sidan 790 har Brunner fallit i fälla som Görtz grävde redan 1718 och som faktiskt till och med Fryxell, med sin förkärlek för det anekdotiska, trippade runt ganska försiktigt.  När det sedan gäller Karl XII:s död märks framför allt den magiska kulan, den kommer från höger men träffar huvudets vänstra sida - medan Karl XII betraktar den.

På sidan 791 finns en annan klassisk myt, den att svenska armén år 1718 skulle ha bestått av pojkar och gubbar. Ett av de mer fantastiska inslagen, med tanke på "jag har varit källorna trogen", är hur Brunner där helt enkelt lyft över en beskrivning som rör den norska armén och använt den på den svenska!

Genomgången

Sidan 783: England skickar i februari 1718 Fabrice till Karl XII. 

Egentligen lämnade Fabrice London redan i början av januari, men beroende på ishinder och annat kom han till Skåne först i slutet av februari, se Jägerskiöld, Stig, Sverige och Europa 1716-1718. - Uppsala, 1937. - S. 274. Nu var han förstås inte skickad av England, en icke-krigförande makt, utan av kung Georg I såsom kurfurste av Hannover. 

Sidan 783: England lovar betala 1 miljon riksdaler om Karl XII avträder Bremen-Verden. 

Samma fel som i föregående anmärkning. England tänkte givetvis inte betala 1 miljon för något som var en hannoveransk angelägenhet.  

Sidan 784: Kungens möte med Ulrika Eleonora blir kyligt.  

Holst ger, med stöd av den holländske residenten Rumpfs rapporter, en väsentligt annorlunda bild. Om det första mötet berättar Rumpf att Karl XII ankom utan följe till systerns rum för att överraska henne och "försiggick det första mötet med alla upptänkliga ömsesidiga tecken till ömhet och tillgivenhet". För detta, se Holst, W., Ulrika Eleonora d.y., s. 152. K. J. Hartman skriver, förmodligen utifrån samma material, att samvaron mellan kungen och hans syster "synes ha präglats av en synnerlig hjärtlighet", se Åländska kongressen... IV, s. 96.  

Sidan 784: Görtz vill veta om kungen lurats ut på isen som ett led i ett mordförsök, tänker skicka hessiske Dücher till London för att bli av med honom.  

Det första är närmast bisarrt, ingen behövde locka Karl XII till våghalsigheter. När det gäller punkt 2 så hade Dücker sedan Stralsunds fall i december 1715 vistats utanför Sverige och först 1718 återkommit. I Svenskt biografiskt lexikon 11, s. 678, sägs att Dücker återkom i januari, enligt Chance kom han först i mars, i sällskap med det hannoveranska sändebudet Schrader, se Chance, J. F., The mission of Fabrice to Sweden 1717-1718 (English historical review 1906, s. 65). Jag är böjd att tro att Chance har rätt, speciellt som han anför källor för uppgiften. Att Goertz skulle ha önskat sända Dücker tillbaka igen omedelbart får väl därför betvivlas.

Orsaken till uppgiften i SBL torde vara att Jöran Nordberg valde att klumpa ihop perioden januari-mars 1718 i sin stora Karl XII-historia. Längst upp i vänstra hörnet på sidan 664 i del II av den svenska upplagan står det "januari", men de datum som ges ett stycke ned avser helt klart mars. Så talas bland annat om kungens avresa från Lund. 

Sidan 784: Landshövdingen anhåller om att få bjuda till aftonmåltid, kungen tackar ja men avviker.  

Nu är det så att Värmland år 1718 inte var något eget län, landshövdingen satt i Örebro och hette Claes Ekeblad. I en uppsats i Från bergslag och bondebygd 1997 redovisar Jan Lindegren landshövdingens skrivelser till Kungl. Maj:t. under 1718 och där finns sådana från 24, 25 och 26 mars 1718. Detta ter sig egendomligt om landshövdingen vistades hos Karl XII i Kristinehamn.  

Sidan 784: Åtföljd av endast 3 man rider kungen längs gränsen ända upp till Jämtland.  

Detta torde vara galet, såväl i avseende på tidpunkt som på utsträckning. B. Furtenbach nämner ett besök vid Eda skans i mitten av april och ett annat i juli, se Eda skansar, s. 109 och 116. Enligt Hartman var det först efter släktmötets avslutning som kungen reste på inspektion, se Åländska kongressen... IV, s. 98. Holst har samma uppgifter. Lagermark berör inspektionsresorna och lägger dem tidsmässigt på samma sätt på övriga här anförda förf. Han berättar också att resorna gick mellan Strömstad och Eda skans, se Karl XII: sista fälttåg, del I, s. 283. 

Sidan 784: Kungen funderar över förrådens storlek och vad som ska behövas för 30 000 man under sex månader.  

Detta torde vara ur Lagermarks uppsats Rustningarna till Karl XII:s sista fälttåg (Historisk tidskrift 1885). En del siffror är dock egendomliga. Så anger Lagermarks uppställning att det skulle behövas 154 285 lispund färskt kött, medan det är en siffra som hamnat som en del av Brunners brödkolumn där köttet helt saknas. Vidare säger Brunner att det skulle finnas 9 000 tunnor salt, men Lagermarks uppställning har där lispund.  

Sidan 785: Kungen diskuterar en staty över sig själv med Tessin.  

Medan det är riktigt att Tessin deltog i Kristinehamnsmötet betvivlar jag starkt den här uppgiften. Karl XII var motståndare till statyer över levande personer och krävde till och med att inskriptioner som lovprisade honom skulle tas bort, se anmärkning till s. 633. För detta, se också Josephson, R., Karl XII som estet.  

Sidan 785: Efter mötet med Tessin nås Karl XII av budet att Gathenhielm avlidit.  

Detta ter sig som rätt osannolikt. Mötet i Kristinehamn avslutades den 3 april 1718, se t.ex. Holsts ovan anförda biografi över kungens syster. Lars Gathenhielm avled i Göteborg först den 25 april, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM eller Traung, s. 132.  

Sidan 785: Gathenhielm har svikit och dör av skräck, sedan han misslyckats med att fly till Holland med sina rikedomar.

Detta är Fryxell (1903), del 29, s. 74 f. Traung har redogjort för den verkliga bakgrunden till denna fantastiska berättelse. Gathenhielm hade genom sin affaärsverksamhet ett behov av att utskeppa svenskt mynt. För detta hade han också fått tillstånd vid ett antal tillfällen och i början av 1718 fick hans släkting Olof Knape tillstånd att utföra 7 500 daler silvermynt i kopparplåtar, men förefaller ha stoppat in ytterligare ett antal kistor. Dessvärre råkade fartyget som skulle utföra alltsammans bli uppbringad av en kapare, som inte ägdes av under Gathenhielm. Kaparens chef blev misstänksam och drog till sist saken inför amiralen Strömstierna och senare myndigheterna. Det blev rättegång inför magistraten i Göteborg i mars 1718. Denna ledde inte till något och alltsammans lades ned i juli 1718, bland annat efter att Karl XII personligen ingripit. För detta, se Traung s. 114 ff.  

Brunners skildring är alltså en saga, utan verklig grund i verkligheten.  

Sidan 785: Gathenhielm begravs i en sarkofag stulen av den danske kungen.  

Som Bengt Hildebrand och Jan Liedgren konstaterade i uppsatser i Historisk tidskrift 1928 resp. Personhistorisk tidskrift 1934 importerades Gathenhielms och hans hustrus kistor från Amsterdam. Gathenhielms egen ankom den 5 augusti och hustruns sex veckor senare, se Traung s. 201 f. De var alltså inte stöldgods och hade dessutom inte anlänt då Gathenhielm begravdes i Onsala kyrka den 4 maj 1718.

Brunners version är alltså en för mer än 70 år sedan avlivad sägen, jämför fallet med Snarensven och Snappopp på s. 730. 

Sidan 785: Hessiska ligan med syster Hedvig och Fredrik lämnar i hast Kristinehamn.  

Nu var förstås "syster Hedvig" död sedan 1708. Och i själva verket så lämnade hertig Karl Fredrik och arvprinsen Kristinehamn den 2 april med mål Eda skans, dit Karl XII också begav sig dagen efter sedan han först följt sin syster Ulrika Eleonora en bit på vägen mot Stockholm, se Holst, W., Fredrik I, s. 90. 

Sidan 785: Vid deras sista sammanträffande förklarar arvprins Fredrik för Karl XII att om Norgefälttåget genomförs blir Fredrik "nödd och tvungen att vidta åtgärder". Sicre oförklarligt frånvarande under hela vistelsen i Kristinehamn.  

Detta är en av mina absoluta favoriter, alla kategorier. 

Vi har då här en situation där tronföljdsfrågan är rätt aktuell, så kan t.ex. Goertz inflytande möjligen innebära ett försteg för hertig Karl Fredrik. Mot dessa står arvprinsen och hans maka, kungens yngsta syster Ulrika Eleonora. För hessarna bör det alltså vara angeläget att hålla sig väl med Karl XII, samtidigt som de arbetar för att minska Goertz inflytande. Situationen är känslig, helt enkelt. Och vad gör då Fredrik, enligt hr Brunner? Jo, han hotar Karl XII! Om inte kungen inställer det norska fälttåget kommer Fredrik att "vidta åtgärder". Och som grädde på moset är André Sicre, arvprinsens handgångne man, "oförklarligt frånvarande". Brunners Karl XII har dessutom redan dessförinnan blivit varnad för att man står honom efter livet, så i detta läge behöver han inte vara Einstein för att räkna ut vad arvprinsen syftar på.  

Det är helt obetalbart! I kategorin "Bisarra påståenden" står detta i utomordentlig särklass. Och Sicre är "oförklarligt frånvarande", vilken enastående komik! Ska läsaren fås att tro att Sicre håller på att leta runda knappar av lämplig storlek?  

Sidan 786: Under båtfärden på Stora Le är Karl XII i fara, överallt på andra sidan ligger fienden beredd med bestyckade vattenbatterier.  

Till detta kan sägas att även sjöns västra sida var svenskt territorium. Norska strövpartier kunde väl finnas i området, men knappast några truppmassor med utbyggda försvarsställningar. Uppgiften kommer från Nordberg, men den tål att funderas över.  

Sidan 787: Allt myntat och omyntat silver måste lämnas till krigskassan.  

I så fall ter sig det planerade påbudet om sjättepenningen från slutet av november 1718 som ytterst egendomligt. I det föreskrevs nämligen att 1/6 av bl.a. myntat och omyntat silver skulle erläggas i skatt (av civila och militära ståndspersoner samt borgare med burskap, övriga slapp). Först allt och sedan 1/6 av det som är över, det blir inte speciellt logiskt.  

Sidan 787: Kungen inför olika lyxskatter.  

Något som vi i våra dagar väl inte är alldeles obekanta med. Karl XII:s skattesystem var dock något annorlunda. Lyxskatterna, införda i november 1716, drabbade främst ståndspersonerna. Uppbyggnaden var sådan att man skulle uppmuntra en livsstil som var förenlig med samhällsställning, d.v.s. den styrdes av rangrullan. Den som stod lägre på rangskalan skulle betala mer i fall hans livsstil var sådan att den inte var förenlig med hans position inom staten. Enda undantaget från detta var bruket av tobak, där skulle de som hade en högre social ställning också betala mer. Och man ska också märka att skatterna förstås inte innebar ett förbud för ett lyxigt levnadssätt, men det skulle kosta. I våra dagar är tobaksskatten onekligen uppbyggd något annorlunda än på Karl XII:s tid, då vanligt folk kunde röka skattefritt. Fast nu är vi å andra sidan medvetna om hur skadligt det är att röka. För en kort översikt av lyxskatterna, se Ericsson, P., Stora nordiska kriget förklarat, s. 207 och Axelson s. 143 f.  

Här har Brunner alltså petat in lyxskatterna ca ett och ett halvt år för sent.  

Sidan 787: Präst- och fogdeboställen på Åland hade nedrivits för att bygga två stora träslott åt förhandlarna.

K. J. Hartman säger att man rev byggnader i Sunds socken och i närbelägna socknar, men att Gyllenborgs uppgift om att det skulle ha rivits stugor på hela Åland är överdriven, se Åländska kongressen..., del II, s. 91 f.

Sidan 787: Karl XII får inberättat via Kochen, som varit kommissarie i Moskva, att tsaren låtit avrätta ett antal personer i sonens åsyn.  

Nja, v. Kochens far (död 1711) hade varit svensk kommissarie i  Moskva. Johan Henrik v. Kochen hade aldrig haft den positionen, se Svenskt biografiskt lexikon 21, s. 439.  

Sidan 788: Görtz och hans sällskap anländer.

Fryxell säger att enligt andra uppgifter var bordssilvret Görtz eget och citatet om prål ska vara från ett utlåtande av riksarkivsekreteraren Strand - år 1770!

Sidan 788: Görtz lägger på Åland fram de svenska villkoren.  

I själva verket inleddes förhandlingarna med att Görtz insisterade på att ryssarna först skulle framlägga tsarens villkor, men så småningom förklarade Görtz att Karl XII fordrade full restitution. Något som ryssarna besvarade med att kräva att få behålla alla erövringar. En deklaration som följdes av det naturliga konstaterandet att det i så fall inte fanns någon möjlighet till uppgörelse. Ganska naturliga första förhandlingspositioner från de båda sidorna, med andra ord. För detta, se Hartman, K. J., Åländska kongressen... II, s. 119 ff. och Jägerskiöld sid. 292 f.  

Sidan 788: Piraternas representanter anländer.  

Om de nu verkligen var detta, se anmärkning till sidan 750.  

Sidan 789: Kungen promenerar utan hjälp i professor Hegardts trädgård.  

En konstruktion jag inte förstår, skulle Karl XII vid 35 års ålder inte ha varit förmögen att gå utan hjälp? 

Sidan 789: Han tillkallar v. Kochen, livgardeskaptenen Cederström och livknekten löjtnant Stjerneroos.  

Det här är en något dunkel historia. Livknekten hette inte Stjerneroos, den saken är klar. S. var korpral vid Livdrabantkåren. Olof Cederström var sekreterare i kansliet, men han var inte livgardeskapten. Det hela har sitt ursprung i Rhyzelius berättelse. Denne skriver: "Han tog ingen med sig utan allenast secretairen Oluf Cederström, capitein af gardet, och lifknechten." Jag menar att detta måste handla om tre olika personer - sekreteraren Cederström, en anonym kapten vid gardet och en likaledes anonym livknekt. I Svea Livgardes historia IV, s. 646 anges att sedan 1716 var 2 kaptener ständigt kommenderade till kungliga högkvarteret, med kvartalsvisa avlösningar. Ett namn borde alltså vara fullt möjligt att få fram, antalet kandidater är begränsat. När det gäller livknektens namn finns det två huvudkandidater, Johan Schlou och Anders Tegerström/Tegenström, se Karolinska förbundets årsbok 1918, s. 259 och 265. 

Sidan 789: Strömstad är huvudbas för en armé som räknar 59 730 man. 

Här vet jag inte hur Brunner har räknat. Siffran blir helt meningslös utan att definieras. Innefattas hela den disponibla krigsmakten till lands eller endast de förband som var avsedda att delta i anfallet på Norge? Är civilmilitär personal inräknad eller avser siffran enbart stridande personal? Den är dessutom omöjligt exakt. 

Sidan 789: Karl XII förfogar över 31 229 hästar.  

Samma sak här, siffran blir meningslös om den inte närmare definieras. Den kan dock nämnas att Jan Lindegren i uppsatsen Bröd som vapen (Saga och sed 2000) anger huvudarméns hästbestånd till 46 000.  

Sidan 789: Det har i Strömstad, Duved, Västra Ed, Holmedal och Eda upplagts förråd med en sammanlagd vikt av 1 833 033 människokroppar av drängstorlek. Detta har Karl XII själv räknat ut.  

Det är skada att de riksomfattande vägningar av svenska drängar som måste ha legat till grund för en så exakt siffra inte tycks vara bevarade. Trots det yrkesmässigt smala urvalet hade materialet säkert kunnat vara användbart på många sätt.  

Jag förmodar att Brunners miniräknare fungerar som den ska, utan tillgång till drängarnas medelvikt blir det svårt att kontrollera siffran.  

Sidan 790: Görtz ankommer med två ryska fredsförslag.  

Som det här är ett utmärkt exempel på Brunners handlag med den historiska litteraturen så kan det vara värt med en mer utförlig diskussion. Vad Brunner alltså hävdar är att Görtz presenterade följande två förslag: 

A. Fred. Sverige avstår Ingermanland upp till Narva och Karelen upp till Viborg.

B. Fred och förbund. Sverige avstår Livland, Estland och Ingermanland. Gränsen dras från Viborg till Vita havet. Som ersättning ska Sverige få allt land som ligger nordväst om den linjen och med ryskt understöd även Norge och nya besittningar i Tyskland.  

Detta är i enlighet med referatet i Fryxell (1903), del 29, s. 92 f. Det ska till Fryxells försvar nämnas att han i en not uttryckte tvivel på alternativ A., skulle tsaren verkligen ha varit beredd till så stora eftergifter? 

Den förste som verkligen utredde denna fråga var K. J. Hartman i sin sin stora undersökning av kongressens historia. Genom att utnyttja ryskt material kunde han visa det många tidigare misstänkt, nämligen att alternativ A. var en helt igenom Görtzsk produkt. Något sådant förslag hade de ryska förhandlarna aldrig framlagt!

De båda alternativen presenterade Görtz i en skrivelse till hovkanslern v. Müllern, avsänd från Stockholm den 4 juni 1718. Denne blev vid mottagandet eld och lågor över alternativ A., under förutsättning att tsaren kunde avlockas Narva och Viborg. Men, trodde v. Müllern, för dessa städer skulle han väl inte avstå från fredens välsignelser. Alternativ B. föll honom däremot inte alls på läppen, det innebar ju bara fortsatt krig. Han anförde också den gamla fabeln om hunden och skuggan, som ju i princip går ut på att den som gapar över mycket ofta mister hela stycket.  

Hur reagerade då Karl XII på Görtz framställning? Vi  vet, via von Müllern, att han fann alternativ B. "vidlyftigt." Bevarat finns också ett koncept till skrivelse, daterad Strömstad den 23 juni 1718, och ställd till både Görtz och Gyllenborg. Denna behandlar, intressant nog, inte alls alternativ A. utan bara B, vilket kungen finner "vidlyftigt". Var det kanske så att Karl XII var väl medveten om att det första alternativet aldrig hade framlagts? En hel del talar för det, de spår som finns av mellan Karl XII och Görtz utväxlade förtroliga brev ger vid handen att den senare rekommenderat en politik som gick ut på fortsatt krig tillsammans med en ivrig diplomatisk verksamhet, avsedd att hålla motståndarna passiva. I ett brev från augusti 1718 föreslår Görtz till och med att låta undertecknandet av en traktat på Åland följas av en kunglig vägran att ratificera!  

Personligen är jag starkt benägen att tro att förhandlingarna på Åland bara var ett spel från Karl XII:s och Görtz sida. Avsikten var helt enkelt att hålla tsaren lugn medan Karl XII laddade upp i väster för offensiva företag mot Danmark-Norge. Det var nämligen just en sådan politik han hade skisserat i ett berömt brev till Ulrika Eleonora av den 2 september 1714: undvikande av samlade förhandlingar med samtliga makter utan istället separata, hemliga diskussioner och ett stärkande av krigsmakten åtföljt av offensiva militära företag för att vinna större respekt hos fienderna. Skulle det bli akut kris på Åland så att tsaren krävde ett undertecknande eller totalt sammanbrott fick man ta det problemet då det dök upp, det är min personliga tolkning av skeendet. För detta fascinerande ämne, se Jägerskiöld, s. 308 ff. och där anförda källor.  

För att återgå till Brunner så har han alltså här fallit för en sedan 1920-talet avlivad myt. Eller "fallit" - han kan mycket väl, mot bättre vetande, ha valt att låta den stå kvar - precis som i fallet med Snappopp och Snarensven (se anm. till s. 730).  

Det ska också sägas att Karl XII alltså via v. Müllern fick ta del av "förslagen" redan innan Görtz hade ankommit till högkvarteret. Det ska också tilläggas att Brunners referat av alternativ B. är något egendomlig, dras en gräns från Vita havet till Viborg är det givet att området nordväst därom var tänkt att tillfalla Sverige. För det är ju Finland som ligger nordväst om den linjen! Inte mycket till ersättning, med andra ord.  

Sidan 790-791: Görtz strålar, för detta är bättre än väntat. Kungen avslår och Görtz häpnar.  

Som sagt, att alternativ A. var en ren bluff var av allt att döma Karl XII mycket väl medveten om. Och alternativ B. tyckte inte ens v. Müllern om. Själv förefaller Görtz ha varit mest intresserad av att hålla ryssarna sysselsatta, se Jägerskiöld s. 315 och 346.  

Sidan 791: Tsaren halshugger sin son.  

En ren saga. Sonen avled i fängelset på eftermiddagen den 26 juni, möjligen efter tortyr, se Wittram, R., Peter I, s. 400. Som Görtz lämnade Strömstad redan den 8 juli (Hartman, K. J. Åländska kongressen...III, s. 22) finns det inte en chans att han redan dessförinnan skulle ha känt till Alexejs död. Brunners version verkar vara ett utbroderat hopkok av diverse rykten som refereras av H. Troyat i dennes Peter den store.

Sidan 791: Man börjar lägga ut bron mellan Svinesund och Fredrikshald under eld från de norska batterierna.  

Svinesund är förvisso namnet på den vik vid vars östra ända staden Fredrikshald ligger. Men en bro från den svenska sidan år 1718, med stadens dåvarande utsträckning, skulle ha blivit en synnerligen egenartad konstruktion från sydväst till nordost. För att inte tala om problemen med att bygga en bro över ett vattendrag i vilket det finns fientliga fartyg och vars motsatta strand behärskas av fienden.  

I själva verket byggdes bron över Svinesund först i november 1718, då norrmännen redan hade evakuerat motsatta stranden och sänkt sin eskader, se t.ex. Munthe, s. 712 (där dock nya stilen brukas).  

Sidan 791: En stor del av den svenska officerskåren förefaller oduglig att gå i fält, en premiärlöjtnant som verkar vara 80 år sitter hostande på en sten, en sekondlöjtnant har podager och gosspojkarna som iklätts uniform verkar var hopsamlade i skogarna.  

Ja, sannerligen. Här är vi tillbaka i 1800-talet igen. Den förste som på allvar gav sig i kast med den här myten var Arthur Stille. 1901 publicerade han i Historisk tidskrift en undersökning av 14 kompanier vid ett tiotal olika regementen och fann då att manskapets medelålder var mellan 23,5 och 30 år. Han kunde också se hur man vid mönstringarna hade varit skäligen sparsmakade och kasserat även rekryter som var i "sina bästa år". Sten Kreüger publicerade i Karolinska förbundets årsbok 1952 en mer omfattande undersökning, byggd på en genomgång av rullor för stridande manskap i 195 kompanier från 24 olika regementen. Vad han då fann var att av drygt 25 000 individer med känd ålder var knappt 2 200 under 21 år och drygt 1 350 över 40 år.

Tar man Svea Livgarde som ett exempel och tittar på officerskårens medelålder 1700, 1709 och 1718 finner man att översten 1700 och 1709 var ca 50, men bara 35 år gammal 1718. Medeltalet för överstelöjtnanten, majoren och grenadjärmajoren var 1718 33 år, tre år mer än den hade varit 1700. Ser man på kaptenerna var deras medelålder 27 år, 10 år lägre än vad den hade varit 1700 men bara två år lägre än medelåldern 1709. För löjtnanterna var förhållandet det motsatta, deras medelålder 1718 var 26 år mot 22 år vid krigsutbrottet. För fänrikarna var situationen snarlik, medelåldern 1718 var 23 år mot 24 vid krigsutbrottet. Det går alltså inte att se några spår av vare sig en förgubbning eller en "förgossning". För Livgardet, se Kungl. Svea Livgardes historia IV, s. 630.  

Det fanns alltså säkerligen en del gubbar och en del "gossar" i armén 1718. Men det hade det funnits även i början av kriget. Ett par bekanta exempel är Petter Paul Wulff (1629-1725), som blev fänrik vid Jönköpings regemente 1703 efter att ha tjänstgjort där i nästan 30 år, och Brun Dahlepil (1639-172/3?), kapten vid Västerbottens regemente 1707 efter att ha tjänstgjort i krigsmakten sedan 1654. Båda herrarna blev fångna vid Poltava och lyckades sedan överleva den långa fångenskapen. För dessa, se Lewenhaupt, A., Karl XII:s officerare. 

Men var kommer då detta med de åldriga befälen ifrån? Jo:

Grimbergs uppgift rör den norska armén i Trondheimsområdet, Brunner har gjort om det till den svenska armén som angriper sydöstra Norge!

Sidan 791: Galärer forslas över land till Idefjorden.

Fryxells kungliga yttrande är hämtat på en berättelse i Linköpings stiftsbibliotek, sen på vers författad krönika om Sveriges öden under den aktuella perioden.

Sidan 792: Karl XII uppehålls av ärenden av det löjligaste slag.  

Det behöver väl knappast sägas att åsikten är Brunners, inte Karl XII:s. 

Sidan 792: I Hälsinglands fögderi fanns av 1 000 hästar bara 163 brukbara.

Det här torde vara Grimberg, som dock säger att det gällde Hälsinglands södra fögderi, se Svenska folkets underbara öden. D. V. - Stockholm, 1926. - S. 323.

Sidan 792: Armén som ska gå mot Trondhielm består av långa hungrande led av knotande allmoge.  

Arméns kärna utgjordes av resterna av finska armén, med stor säkerhet de mest stridsvana förband som fanns inom krigsmakten. Till dessa kom Jämtlands kavallerikompani, Helsinge regemente och Hälsinglands tremänningsbataljon. Dessa sistnämnda förband bestod av vackert manskap och var välexercerade, enligt befälhavaren Armfelt. Däremot tycks moralen inom helsingarna inte ha varit den bästa, se Hornborg, E., Karolinen Armfelt och kampen om Finland under det stora nordiska kriget, s. 246. När jämtländska armén bröt upp från Duved hade den bröd för 12 veckor och kött för sex, se Lindegren, J., Bröd som vapen (Saga och sed 2000), s. 55.  

Sidan 792: Till Karl XII sänds en kinesisk resebeskrivning i vilken han kallas "Ka-lo-los".

Det som ligger i botten är nog samma resebeskrivning som nämns i en artikel i Karolinska förbundets årsbok 1943. Artikelförfattaren Gösta Montell refererar där en resebeskrivning översatt till engelska 1821, vari Karl XII kallas "Ko-lu-to".

Sidan 793: Armfelt får befallning att utsuga området så fullständigt som möjligt.  

Nja, det var man av förklarliga skäl inte intresserade av. Hornborg nämner att hästar och livsmedel införskaffades från ett vidsträckt område, söderut ända ned till Närke. En viss mängd förväntades manskapet inköpa kontant i Norge, se Lindegren s. 55. Den spannmål/mjöl som lades i förråden kom till nästan 90 procent från Stockholm, se ibid. s. 57.  

Sidan 793: Kungen lämnar med 12 regementen och Livgardet den 30 juli Strömstad och sätter upp högkvarter vid Eda skans.  

Här har nog inte Brunner klart för sig hur mycket folk detta skulle ha varit, vi rör oss alltså i trakten av 15 000 man i enbart nummerstyrka. En sådan "gräshoppssvärm" förflyttade man inte på det sättet. Dessutom befann sig Livgardet fortfarande i Stockholm, se Kungl. Svea Livgardes historia IV, s. 656. I själva verket begav sig Karl XII till Eda redan i början av juli, se Leutrums dagbok (Karolinska krigares dagböcker XII). Han stannade där i nästan en månad. Han åtföljdes av en större stab, men inga 13 regementen, se Furtenbach, s. 116.  

Sidan 793: Nytt fredsförslag ankommer. Sverige ska avstå allt sydost om en linje från Vita havet till Finska viken. Ersättning ska bli Norge och Mecklenburg-Schwerin. Dessutom ska tsaren bistå vid återerövringen av provinserna i Tyskland och återuppsättandet av Stanislaus på polska tronen.  

Detta är efter Fryxell (1903), del 29, s. 95. Det hela rör sig om en relation, daterad den 28 juli, se Jägerskiöd s. 343. Problemet är dock här, precis som när det gäller erbjudandet på sidan 790, att Görtz har "skarvat". Något ryskt förslag med den här innebörden fanns vid den aktuella tidpunkten i verkligheten inte. När den ryske förhandlaren Ostermann sände Görtz förslag till Sjafirov, den ryske vicekanslern, blev dennes reaktion att det var egendomligt och oväntat, se Jägerskiöld, s. 350. Tsaren avslog utan vidare flera av punkterna, således var det uteslutet att dra in Mecklenburg i resonemanget och att återuppsätta Stanislaus avslog han också. Tsaren kunde heller inte medverka i ett angrepp på Danmark-Norge, förklarade han. Däremot var det möjligt att fortsätta diskussionen runt en ekvivalentplan, se ibid. s. 350 f.  

Sidan 794: Tsaren godkänner förslaget. 

Det gjorde han alltså inte i det här utförandet. Den 20 augusti 1718 sände Ostermann in ett förslag till tsaren, vilket denne den 26 godkände efter vissa modifieringar. I detta av tsaren godkända förslag förblev Vita havet helt och hållet ryskt, av Norge fick ersättning endast tas i proportion till lidna förluster och uppoffringar och detta utan rysk hjälp, Mecklenburg är urlyft och den preussiska situationen är ställd på framtiden. Och som tidigare nämnts, en hel del talar för att vare sig Karl XII eller Görtz avsåg att förhandlingarna på Åland skulle vara ett seriöst försök att nå fred med tsaren. För detta skede i förhandlingarna, se Hartman, K. J., Åländska kongressen... III, s. 139-188 och Jägerskiöld s. 366 ff. 

Sidan 794-795: Stierneroos enskilda samtal och Cronstedts dröm. 

I avseende på de lösa rykten som finns rörande dessa båda herrar kan man med fördel gå till hr Froms bok och där anförda källor.  

Sidan 795: Emanuel Swedberg säger till Dahlheim att efter 6 månader ska inte ens en tredjedel av den stora hären vara vid liv.  

I själva verket är detta ett uttalande som hämtats ur ett brev från v. Dernath till Görtz, se Fryxell (1903), del 29, s. 113 eller Adelsköld II, s. 366. Det som i realiteten inträffade var att förlusterna under den första månaden var obetydliga, den stort anlagda försörjningsapparaten fungerade i stort utmärkt. De verkligt stora förlusterna inträffade sedan armén hals över huvud hade fått order att retirera ur Norge sedan Karl XII stupat, det framgår med all önskvärd tydlighet av generalmönsterrullorna från 1719.  

Sidan 796: Swedenborg säger Karl XII sanningen.  

Naturligtvis helt fiktivt. 

Sidan 796: Görtz ankommer från Åland, beklämd över Karl XII:s avslag.  

Som tidigare nämnts fanns det inget av tsaren godkänt förslag med den innebörd som Brunner ovan skisserat.  

Sidan 796: Görtz berättar om eländet i Stockholm.  

Detta är ur ett brev av den 11 oktober 1718, se Adelsköld II, s. 365. Problemet med Görtz brev är att de i hög grad är anpassade efter vad han för tillfället ansåg lämpligt att mottagaren fick höra.  

Sidan 797: Generaladjutant Marcks v. Württemberg anländer till Västra Ed med nyheter om den jämtländska arméns reträtt.  

Som denne i sin egen berättelse förtäljer (Karolinska krigares dagböcker XII, s. 423) skedde detta i Strömstad. 

Sidan 797: Kungen beordrar Kungliga gardet och de i Stora Le varande regementena att marschera mot Tistedalen och vid Prästbacka gå över gränsen.  

Här har det nog slarvats med kartläsningen. Stora Le är som bekant en sjö, förbanden befann sig knappast i sjön. Prästbacka ligger dessutom rätt långt in i Norge - och gjorde så även 1718.  

Sidan 798: Hultman skickas i förväg till Eda slätt.  

Nu heter förstås platsen "Idd" och inget annat, Eda ligger ju som tidigare nämnts i Värmland. Dylika egendomligheter kan uppstå när man strikt följer Hultmans dagbok. Dessutom så skickade kungen inte sin taffeltäckare i förväg, utan inledde med att skicka trupper, inkluderande sig själv. 

Sidan 798: Norrmännen skjuter så kanonkulorna far ut på isen och slår sönder den.  

Nu var det i mitten av november (nya stilen) och någon is av någon betydelse lär det inte ha funnits. Bron över Svinesund slogs ungefär vid samma tid, genom användande av båtar. Den norska Idefjordseskadern sänktes den 6/16 november, se Munthe s. 708.

Uppgiften om kanonkulorna som råmande slår sönder isen kommer från Rhyzelius sent nedtecknade berättelse.

Sidan 798: Drabanterna och Livgardet stiger till häst.  

Då var det nog bäst att sistnämnda förband klev av igen, eftersom Livgardet ju tillhörde infanteriet.  

Sidan 798: Den norska eskadern i Idefjorden ger upp och seglar bort. 

Nyss låg det ju is på fjorden?! 

Sidan 799: Kungen tycker att trupperna ska söka föda genom att gräva i bergen.  

Som många sentida författare berört fungerade underhållsorganisationen väl, se t.ex. Petri, G., Kungl. Första Livgrenadjärregementets historia III, s. 469 f. eller Kungl. Svea Livgardes historia IV, s. 662 f.  

Detta är alltså rent nys, av den mest kompletta form som man kan tänka sig. 

Sidan 799: 2 600 man dör redan under de första två veckorna.  

Ännu komplettare nys än föregående. Ser man t.ex. på Livgardet så dog under tiden från avmarschen till Stockholm och till och med oktober månads utgång 11 man, medan under november 46 stycken avled. Detta innebär av 2 800 personer ca 2 procent, vilket utslaget på en armé av ca 40 000 man skulle betyda ungefär 800 man under en period på över två månader. För Livgardets förluster, se Kungl. Svea Livgardes historia IV, s. 663.  

Sidan 799: Kungen finner döda med gevär och full mundering liggande hopvis hela fjällen nedöver.  

Se föregående not. Den gode herr Brunner torde ha förväxlat jämtländska arméns reträtt vid nyåret med huvudarméns inmarsch. Hur nu det är möjligt... Vi tittar:

Hansson citerar här en översättning av den norske kaptenen Emahusens rapport.

Sidan 799: Kungen når oskadd Berg prästgård i Tistedalen, norska förposterna på Ideslätten flyr till Fredriksten.  

Här har då kartboken blivit bortglömd igen. Ideslätten ligger söder om Tistedalsälven och söder om fästningen. Berg ligger däremot norr om samma älv. Karl XII hade alltså passerat Ideslätten och älven för att nå Berg. Berg ligger dessutom nordväst om Halden, inte öster om som Tistedalen. 

Sidan 800: Det beslutas att inta fästningen, som är kungarikets nyckel.  

Ett sådant beslut hade givetvis fattats långt tidigare, för en belägring krävs grovt artilleri med tillhörande krut och ammunition i betydande mängder. Sådant snyter man inte ur näsan. 

Sidan 800: Skansarna Overberget, Mellanberget och Gyldenlöve innesluts.  

Hr Brunner har uppenbart aldrig besökt området och har tydligen inte ens tittat på en karta över detsamma. Om han hade gjort detta skulle han ha sett att man inte kan "innesluta" utanverken, då dessa ligger så till att de delvis skyddar varandra och i sin tur delvis skyddas av huvudfästningen. Vad man gjorde var alltså att slå en ring runt staden och hela fästningskomplexet, inklusive utanverken. 

Sidan 800: Karl XII är missnöjd med Maigrets uppläggning av belägringen.  

Vilket självfallet också är komplett fel, Maigret var den tekniske experten men de åtgärder han vidtog har Karl XII säkerligen själv noga studerat och godkänt.  

Sidan 800: Kungen föreskriver en än mer tyngande pålaga. Alla ståndspersoner ska överlämna en sjättedel av sin förmögenhet i reda penningar eller omyntat guld och silver.  

På sidan 787 skulle allt inlämnas. Och nu en sjättedel av det resterande, vilket följaktligen måste vara detsamma som ingenting. Det var inte särskilt tyngande - att lämna in en sjättedel av ingenting.  

Det är däremot riktigt att förordningen om sjättepenningen låg klar vid kungens död, den kom dock aldrig att utfärdas.  

Sidan 801: Görtz har kommit till gästgivaregården Rabalse.  

Jag tror inte att jag ens vågar gissa vad detta ska vara. Görtz befann sig i varje fall i Uddevalla den kvällen Karl XII stupade, se Thanner, L., Revolutionen i Sverige vid Karl XII:s död, s. 74. Rabbalshede vore förstås närliggande, men i så fall skulle ju Görtz ha rest åt fel håll eftersom han var i Uddevalla när kungen stupade.  

Sidan 801: Kungen hade meddelat Sekreta Utskottet att Rehnsköld inte skulle få friköpa sig ur fångenskapen.  

Nu var det ju ett organ som existerade under riksdagarna och någon sådan hade det inte hållits på flera år.  

Sidan 802: Karl XII stormar omgiven av livgardister Gyldenlöve tillsammans med överste Bousquet. 28 man huggs ned, 1 kapten och 96 gemena tillfångatas.  

Besättningen var betydligt modestare, när stormningen påbörjades fanns där 34 man. 7 man lyckades undkomma till fästningen, 6 man höggs ned eller tillfångatogs omedelbart. Resterande gav sig snart, se Munthe s. 731.  

Sidan 802: Kungen låter efter Gyldenlöves fall uppföra en brädhydda bakom samma fort. Under arbetet ihjälskjuts 8 man.  

Hyddan låg som sagt bakom Gyldenlöve. Den som varit på plats eller studerat en karta förstår att den placeringen innebar att hyddan låg skyddad för all beskjutning från fästningen och forten, utom rena lyckträffar med mörsare. Så detta är förstås helt tokigt. 

Sidan 802-803: Kungen underrättas om prosten Brenners anklagelser, noterar att Sicre inte nämns.  

Thanner, s. 370, not 106, nämner dessa angivelser och att Mörner för Eric Benzelius d.y. 1720 berättat att Brenner år 1716 för M. och arvprins Fredrik påstod att några förnäma personer förhandlade med rikets fiender. Den uppgiften har sedan kopplats ihop med en passus i Carlbergs vittnesmål som omtalar att Karl XII dödsdagen ska ha bränt en del papper. Det hela är alltså en vild konstruktion och hade arvprinsen varit en av de utpekade hade Brenner nog inte gått till honom.  

Sidan 804: Kungen lämnar högkvarteret i Tistedalen tillsammans med arvprinsen, Sicre och andra officerare. Vägen lyses upp av musköt- och kanoneld.  

Högkvarteret låg i Tistedalen, något under 3 kilometer från fästningen. Så långt lär inte elden från fästningen ha lyst upp - om det nu ens sköts därifrån. Kvällens arbeten med löpgravarna hade ju ännu inte inletts. 

Sidan 804: Det bärs ned döda.  

Som sagt, arbetet hade ännu inte börjat. 

Sidan 804: Den enfaldige Hultman kommer.  

Den åsikten är förstås Strindbergs/Brunners. Den har inget med Karl XII att göra.  

Sidan 805: Karl XII går nya linjen upp och ned flera gånger.  

Detta är då alltså Bengt Wilhelm Carlberg - hans liv i sanning återberättat, jämför dennes berättelse. 

Sidan 806: Maigret håller Karl XII under fötterna och släpper efter varje gång det skjuts från Overberget.  

Medan detta är den anonyma berättelsen. Peter From behandlar problemen med den i sin bok, här nöjer jag mig med att påpeka ett av dem: det var över 600 meter till Overberget och under 200 till fästningen. Från fästningen sköts det intensivt, varför brydde sig inte "hr anonym" om detta? 

Sidan 806: Kungen tittar åt höger i tranchéen, ser tvärgången som öppnats mellan nya och gamla linjen.  

Detta betyder alltså att Karl XII skulle ha stått söder om tvärgången. Detta kan vara värt att hålla i minnet.  

Sidan 806: Som Karl XII förblir stående lutad över vallen börjas det med mycket skjutande från Overberget.  

Klockan var kring 7-8 på kvällen, om inte ännu mer. Enligt vår kalender var det i mitten av december. Overberget låg över 600 meter bort. Under dylika förutsättningar går det inte att se ett huvud.  

Sidan 807: Kungen ser en manssilhuett vid tvärgången, det syns en eldsflamma och ett hårt ljus ligger an mot vänstra tinningbenet. Det bryter sig genom.  

Då ska vi bena upp detta. Karl XII står söder om tvärgången, vilken alltså befinner sig på hans högra sida eftersom han är vänd mot fästningen. Från tvärgången avlossas ett skott och kungen ser projektilen närma sig. Denna träffar dock inte i pannan, vilket vore naturligt. Den träffar inte heller på höger sida, som också hade varit rätt naturligt. Nej, den träffar på vänster sida och går tydligen ut på höger. En veritabel bumerangkula, med andra ord! Den skulle Oliver Stone känna till... 

Pärmens insida: Kartan. 

Förutom att den visar dagens gränser, vilket onekligen är en smula missvisande, anges det att Karl XII:s avgångshamn vid överseglingen till Pernau år 1700 var Karlskrona. Och det var det alltså inte, man startade i Karlshamn (se sidan 145 ff.). Sedan saknas förstås 1716 års fälttåg.

(Under arbete)

© Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se

Senast uppdaterad: 2007-06-18